Ny rehabiliterinsmetod hjälpte Petri, 27 år: Läkarna trodde inte jag skulle överleva - men snart kör jag motorcykel igen!
  

För fyra år sedan skadades 27-årige Petri Salo svårt i en motorcykelolycka. Han låg medvetslös i flera månader och läkarna förberedde föräldrarna på att sonen skulle bli ett vårdkolli. Men tack vare en fantastisk kämparanda och en ny rehabiliteringsmetod är Petri mirakulöst åter på benen.

ANNU LIIKKANEN
Text: MARIA ENGSTRÖM-ANDERSSON
Bild: TORSTEN BERGLUND

Det är den andra juni 1998, en varm och skön sommardag. Solen skiner och livet Ieker för 23-årige Petri Salo från Haparanda. Han ser fram emot att börja utbilda sig till livvakt till hösten, men fortfarande jobbar han som taxichaufför. Och just den här dagen ska han provköra kompisens nya motorcykel. Petri, som haft mc-kort sedan han fyllde sexton, sätter sig upp på den gröna Kawasakin och drar på. Men det minns han inte. För en liten bit därifrån, bara 500 meter från den egna lägenheten, tappar Petri kontrollen över motorcykeln, kraschar och skadas svårt. Så svårt att ingen egentligen tror att han ska överleva. Utom mamma Hilkka.
- Det gör han, sa jag. Och likadant när läkarna sa att han nog inte skulle vakna upp. Det gör han, sa jag igen, berättar Hilkka när vi träffas i familjens villa i Haparanda.

Nästan fyra år har gätt sedan olyckan och hennes son lever i allra högsta grad. När vi kommer på besök är han mitt uppe i ett träningspass på specialcykeln framför tv:n i vardagsrummet. På den cyklar han mellan tio- och femtontusen varv - om dagen!
- Armar och ben jobbar i olika takt. Det är bra träning för hjärnan. Så jag cyklar alla dagar utom söndagar, förklarar Petri under en paus.
Det är tack vare den stenhårda träningen - och en ännu starkare vilja - som Petri Salo kan gå och prata igen. Mot alla odds.

- Ingenting är omöjligt, försäkrar Haparandakillen själv, med ett brett leende och en intensiv glimt i de blå ögonen.
Däremot kommer han inte ihåg någonting från den hemska händelsen i juni 1998 eller från tiden innan.
- Ungefär ett halvår är borta. Det sista jag minns är den 25 oktober 1997, då jag höll på att bli rånad i mitt arbete, berättar Petri när vi slagit oss ner vid fikabordet i köket.
Det han vet om olyckan har andra berättat.
- Jag kom i kapp två bilar som skulle svänga höger, körde om och gasade på. Och när jag sedan bromsade började cykeln vobbla.

Sekunderna efteråt var tragedin ett faktum. Mc:n for i diket, Petri kastades av och kanade en lång sträcka på den hårda asfalten. Ambulans tillkallades och på Kalix lasarett kunde man snabbt konstatera att Petri var allvarligt skadad, varpå han transporterades vidare med flyg till Umeå lasarett för specialistvård. Värst utsatt var huvudet, trots att Petri använt hjälm.
- Jag fick fyra hjärnblödningar, hjärnstammen sprack och högra sidan blev förlamad.
- Läkarna gav inget hopp, utan sa att jag aldrig skulle kunna bli bra. Jag var ju så gott som medvetslös i fyra månader, säger Petri, sorn emellertid vägrade ge upp.
- I början försökte jag sätta mig upp i sängen, men det var som om jag inte bestämde över min kropp. Och det är ännu ofta så. Benen och överkroppen är mina, men mitten känns som någon annans, förklarar Petri, som fortsatte kämpa.

Sakta förbättrades hans tillstånd. Han flyttades till Bodens och Kalix lasarett och den 23 oktober 1998 fick han åka hem till föräldrarna. Fast fortfarande kunde han förstås varken gå eller tala speciellt bra.
- Jag sa till sköterskorna att jag skulle åka Rolls-Royce från sjukhuset och det gjorde jag, minns Petri och skrattar glatt.
Efter ett program i finsk tv tändes sedan hoppet på allvar.
- Det var om en kvinna som suttit tjugo år i rullstol och som tagit sina första kliv.
Detta efter en ny rehabiliteringsmetod utvecklad av en schweizisk läkare som forskat kring centrala nervsystemet i tjugo år.
- Det bästa tv-program jag någonsin sett, medger Petri och ler.
Metoden går ut på intensivträning av lätta övningar. Fyra timmar om dagen med lunch däremellan, från måndag till fredag. Petri beslöt sig för att ta chansen och den 27 december reste han till huvudkliniken i Benalmádena nära Malaga i södra Spanien.
- Jag satt i rullstol, men tog bara med mig rollator och kryckor.
Dagen efter ankomsten satte han i gång att hårdträna, fast besluten att lära sig gå igen!
- Det var som att börja från början. Först fick man lära sig att åla och sedan att krypa på alla fyra. Som små barn.
Nu kom tjurigheten väl till pass.
- Jag har tävlingsidrottat sedan jag var 13. Under de åren har jag lärt mig att inte ge upp i första taget, förklarar Petri, som genast la till en timmes extra träning på morgonen och en på kvällen samt en dags extra träning.
- Man lär sig bara gå genom att gå och tala genom att tala! Fast inte är det bara att hoppa upp och gå, säger han och tillägger att träningen visst tar emot ibland.
- Alla dagar är ju inte så våldsamt ljusa.

Men rehabiliteringen har gett resultat! Efter fyra veckor utomlands klarade Petri att gå korta sträckor inomhus utan kryckor och efter fem månader även längre sträckor utomhus. När mamma och pappa Salo kom för att hämta honom i maj 2001 trodde de knappt sina ögon.
- Han såg annorlunda ut i ansiktet. Och så hade han gått ner i vikt, säger mamma Hilkka och lyser upp vid tanken på när hon fick tillbaka sin son.
Nu går han helt utan kryckor - visserligen lite stapplande - men ändå! Talet är nästan som vanligt och eftersom högerarmen fortfarande vägrar lyda har Petri också tränat upp vänsterarmen. Så nu kan han till och med meka i bilen.
- Men jag har inte provat att åka skidor än, flinar han lite kaxigt.
Däremot åkte han motorcykel igen förra sommaren.
- Bakom pappa!
För trots olyckan har inte familjen Salo, som ursprungligen kommer från Uleåborg i Finland, blivit avskräckta från att åka motorcykel. Pappa Keijo, mamma Hilkka, storebror Matti, 29 år, och lillebror Petri tycker alla att det är skoj med hoj!
- Man kan inte gå omkring och vara rädd. Det är inget liv, säger Petri och tillägger att mamma Hilkka faktiskt fick en alldeles egen mc i 50-årspresent.

Han är mycket tacksam över stödet från henne och resten av familjen.
- Annars hade jag inte blivit så här pass bra, tror Petri, som också är glad över de kompisar som funnits där. För övrigt är ombyggnaden av familjens hus precis färdig, så Petris liv ska bli enklare. Han får också hjälp av en assistent.
- Jag har inte riktigt bra balans ännu, förklarar han och tillägger att han skulle behöva ännu en resa till kliniken i Spanien.
Det bekostas emellertid inte av landstinget. Underligt, tycker Petri, som hittills betalat själv - med lånade pengar.
- Det skulle väl vara bättre och billigare för staten om han blev så pass bra att han kunde arbeta igen, menar Hilkka som hjälper sonen med överklagandet av landstingets beslut.
Familjen har anlitat advokat och är beredd att vända sig till EU.
- Kanske vet man inte riktigt vad som gäller med nya de EU-direktiven. Att man har rätt till rehabilitering i annat land, säger Hilkka och brer ut en lunta med papper bland kaffekopparna.
Petri fortsätter tills vidare med cyklingen hemma, simning och daglig träning på fysioteket och sporthallen i Haparanda. Bitter vägrar han att bli. I stället tycker han att han har haft tur i oturen.
- Jag fick ju hjälp nästan direkt när olyckan inträffat. Bland annat kom en sjuksköterska till platsen.
En annan händelse vittnar också om att det faktiskt kunde gått värre. Den 19 juni samma sommar omkom Petris kompis i ytterligare en rnotorcykelolycka.
- Han blev påkörd av en rattfyllerist, säger Petri allvarligt.

Själv tar han numera en dag i sänder. Målet är att åter kunna börja jobba. Och - hur vågat det än kan låta - att köra motorcykel igen.
- Bara man tränar så går det att bli bättre. Allting är möjligt, försäkrar 27-årige Petri Salo med övertygelse.

Artikeln är publiserad i Allers 14/02. Publiserad med tillstånd.